I mina svartaste ögonblick som golfspelare är jag nära att slänga klubborna från klaffbron i Södertälje och sen hoppa efter själv. Men så ser man nån som är FULLSTÄNDIGT bedrövlig, och man tänker att "hm, okej, även om Djävulen själv är golfinstruktör så finns det en rättvisa även i Helvetet".
I min comeback efter fyra år spelade jag med två låghandicappare på en bergsbana som egentligen krävde skidlift och helikopter mellan hålen, och kraven på mig själv var alltså därefter. Det vill säga mycket låga.
Jag spelade som en kratta för det mesta och slog bara nåt enstaka bra slag mot slutet, men jag kände mig ändå ganska nöjd. Den första prövningen var avklarad.
Det enda jag inte begrep var varför jag "toppade" slagen så ofta (man träffar högt upp på bollen så den blixtsnabbt och bångstyrigt far iväg som en skiträdd hermelin efter marken. Eventuellt hoppar bollfan en decimeter upp i luften och landar på samma plats där den låg från början. Det är det pinsammaste av allt.).
Jag vet orsaken nu, men det ska vi utreda en annan gång i denna antiskola. Det kan eventuellt bli under roliga timmen.
Hur som helst, jag kände mig helt okej när jag kom till nästa fina bana efter den spanska solkusten. Jag bokade in mig på El Paraiso, som ligger så vackert i Estepona-området och har ett klubbhus som ser ut som en miljardärs hacienda i Mexiko.
Ett skrikande av guds nåde
Allt var välskött och trevligt. Solen sken. Det luktade gott och dadelpalmerna stod i full blom. Bladet på järnsexan lyste spegelblankt. I bagen låg tolv nya och ej ännu bortslagna bollar. Den inköpta golfhandsken var fortfarande mjuk. Energidryck var inhandlad. Gråvita hägrar stod blickstilla i bäckarna. I ett av vattendragen, vid hål åtta, satt en spanjor på en pall och drog upp läckra fiskar som förmodligen lagades till i klubbrestaurangen sen. En av dessa fiskar var troligen redan död efter att ha fått en av mina bollar i huvudet, men det kan göra detsamma.
Värre saker har hänt. Jag spelade en gång med min son en jul i Florida och träffade en sjöfågel i huvudet med ett utslag på en par trea. Det är alldeles sant. Det blev ett flaxande och skrikande av guds nåde och en av amerikanerna i bollen drog ett trött bloss på cigarren och sa: - Nice birdie, man.
Nu stod jag i alla fall på El Paraiso och fann mig i en fyrboll med ett medelålders engelskt par, Martin och Sue, samt en försäljningschef Gustavsson från Stockholm. Det engelska paret var medlemmar i klubben sen gammalt och hade sitt fina hus vid elfte hålets fairway. De brukade således avbryta rundan efter tian och sen gick de och satte sig i trädgården och drack sangria. Verkade vara en slags livskvalitet, som det heter.
Förstod att jag skulle vara sämre än dem. Men hur var det med försäljningschef Gustavsson? Han var sisådär 40, en glad och trevlig prick, men kunde han spela golf? Han sa sig ha 20 i handicap, lite bättre än jag, men jag kanske kunde ge honom en match i alla fall?
Jag häpnade när Gustavsson slog ut på första tee. Karln slog med BACKHAND, vilket jag aldrig nånsin sett förr. Det finns spelare som puttar på det viset, med "fel" hand underst, så att säga. Men att slå ut så med drivern? Mycket märkligt.
Han skapade en elefantfälla
Hans första utslag träffade marken exakt tre decimeter före bollen. Lägg ett tunt lager gräs över den gropen och den kan användas till elefantfälla. Gustavsson var som jag lite otränad, men han höll masken bra och fick iväg ett strålande andraskott med sin lustiga, blixtsnabba backhandsving. Golfgurun David Leadbetter skulle fått svår mjällbildning. Så bra, tänkte jag i mitt innersta elaka sinne, nu behöver jag inte vara pajas i den här gruppen i alla fall. Den saken kommer Gustavsson att ta hand om. Det finns, som jag skrev i inledningen, alltid nån som är ännu sämre. Men sen var det min tur.
Första hålets fairway korsades av ett brett vattendike efter sisådär 120 meter, det var i stort sett omöjligt att inte slå över det. Eller som Göran Zachrisson brukar säga i tv: Det där vattenhindret är inte i spel.
Ett golfande praktarsle som jag ska jag be att få tala om att ALLT är i spel. Även gubben Janssons moped på parkeringen direkt upp till höger. Eller glasskiosken mitt emot. Eller Porschen därborta på vägen.
Fick rejält med spö
Jag visste redan innan jag slog ut att bollen förr eller senare skulle hamna i detta vattenhinder, som sugen dit av ett svart hål av enorm energi, slukad som en stjärna i rymden. Vissa saker är oundvikliga.
Det tog mig tre slag att hamna i vattendraget. Sen var det bara att hasa sig ner för den leriga slänten, fiska upp bolljäveln med järntrean, ta den mellan tummen och pekfingret och säga:
Äh, jag stryker mig på det här hålet.
Gustavsson gjorde en helt okej bogey och fortsatte sen med att spela riktigt bra golf resten av rundan. Hans hemmagjorda teknik fungerade. Jag slog mina toppade slag gång efter gång och fattade ingenting, jag kände mig helt tom inombords, och jag fick rejält med spö av Gustavsson.
Nånting måste göras. Nånting var allvarligt fel. Jag bestämde tid hos svingdoktorn, instruktören på El Paraiso. Vad han sa ska jag berätta i nästa avsnitt. Jag blev ganska paff.
