Nu är det ju så här att jag inte är ensam om detta, jag skulle tro att varenda en av dagens elitspelare har varit med om det nån gång i början av sin karriär. Alltså: Att vara pajas i bollen. Skillnaden är att jag har spelat ett par hundra rundor, minst, och fortfarande har dumstrut på huvudet.

För er som inte har börjat spela golf än vill jag bara förklara uttrycket "pajas i bollen". Det betyder att man blir ihopparad med spelare som är mycket bättre, låt oss säga att du får gå ihop med tre låghandicappare som fruktar att det i sista stund ska dyka upp en idiot i Lasse Åberg-keps och äppelknyckarbyxor och lägga beslag på den fjärde och sista platsen i just deras boll. Och så kommer jag. Flåsande i sista sekunden. Jag kan till det yttre se ut som en golfare - även om jag inte är så tjusigt stylad i det allra senaste golfmodet som vinjetten här ovan antyder - och jag håller naturligtvis masken in i det längsta. Artiga prestentationer på första tee. Proffsen frågar: - Jahaa, trevligt att ses... och handicap? - 23,6. - Uhum, då slår du nog ut sist, då.

"Ta det lungt nu"

Och så när de andra slagit varsin perfekt 250 meters drive ut på första hålet så är det alltså din tur, käre

"Grabben, vad du än gör nu, ta det lugnt och slå ut bollen säkert mitt i fairway, bara så du behåller ansiktet. Det behöver inte vara långt. Det räcker till och med om du tar en trätrea... eller en järnklubba, en sexa kanske, bara du kommer iväg och slipper skämmas. Lugnt nu, lugnt nu... lugnt nu!"

Och så lik förbannat precis när du ska pegga upp tänker du att... nää, har dom andra tagit drivern så ska du inte vara sämre.

Ner med järnsexan i bagen och upp med drivern, kaxigt bredbent och med en lätt nonchalant övningssving, du ser spiksäker och kolugn ut, men i det läget pågår det ett distriktsmästerskap i lambada i din mage och nervtrådarna ligger som en spindelmansdräkt över kroppen.

Lugn nu för helvitte, lugn och fin sving!

Nästa grupp, som ska slå ut efteråt, har redan samlats snett bakom första tee. Det finns alltså i det här läget ett betydande antal åskådare som hoppas på att få ytterligare en dåre att lägga till samlingarna.

Nå... du tar det extra lugnt i baksvingen, du tänker på att hålla huvudet stilla, du starrbligar på bollen... och du slår.

Redan när klubban är på väg ner märker du att det inte känns som det brukar. Det är en tvekan där som inte fanns på drivingrangen när du värmde upp. Mycket riktigt ligger också bollen snyggt och prydligt kvar på peggen.

Du fattar ingenting

En decimeter framför bollen har det slagits upp en grästova stor som en t-benstgek och när du tittat förvånat ner i det ojämna hålet ser det ut som Marit Paulsens dubbelhaka därnere... du fattar ingenting.

Det är just i detta läge de andra spelarna ger varandra ett blixtsnabbt ögonkast sombetyder: - Jävlar, vi har fått en pajas i bollen. Okej? Ni är med? Jag är säker på att ni vet hur det känns. Denna situation kräver sin man eller sin kvinna. I allmänhet är golfare mycket förstående, det skulle aldrig falla nån in att gapflabba och slå sig för knäna. Men ni vet... man liksom KÄNNER blickarna i ryggen medan man själv låtsas oberörd och stelopererad i nacken gör sig redo för ett nytt försök. För det mesta kommer man iväg åt rätt håll så småningom.

Ursäkta Dig inte

Men det finns, tycker jag, ett par regler att hålla sig till även som legitimerad golfpajas, För det första:

Dra inte i gång en harang av ursäkter, försök inte förklara för dina proffsiga medspelare att du inte har spelat på flera år, att du nyss bytt klubbor, att du är nyskild, att svärmor fått punka på rullstolen eller vilken annan historia som helst - det är ändå ingen som bryr sig.

För det andra:

Söla inte. Ska du spela som en sopa när du går med folk som spelar snabbt och bra - förvärra då inte läget genom att leta efter din boll fem minuter bland brännässlorna, stå inte och räkna om eventuellt åtta slag på en par 5:a kan ha gett dig poäng, dra inte ner tempo och humör hos dina medspelare.

Bit ihop och håll takten och försök hålla käften.

I min comeback-runda efter fyra års uppehåll parades jag ihop med två duktiga finländare på Atalayas nya bana i Spanien. De två spelade match mot varandra. Skulle jag i det läget tvinga nån

av dem att föra mitt bedrövliga scorekort, räkna om jag haft sex eller sju slag på ett par fyra - eller hjälpa mig att leta efter bortslagna bollar i djupa raviner och i krondiken efter vägen? Självklart var de gentlemän, de skulle ha gjort det om jag begärt det. Men i så fall hade vi inte varit färdiga än.

Jag tror Ilkka och Jukka tycket jag var en ovanligt trevlig golfpajas. Jag är inte den som springer och letar  efter bollen i ett 400 meter djupt gruvschakt. Att det sen gick som det gick att spela är en anna sak... jag återkommer till det.