Wennmans golfskola - lektion 2:
 

Utslaget på 1:a tee

Bollen hamnar i den grop som den grävt åt sig själv. Det är ju ett alldeles genialiskt sätt att uttrycka saken på, och om jag inte minns fel var det Göran Zachrisson som sa så när ett slag hamnat i en sandbunker i en tävling nånstans. Och jag då? Hur djupt ska jag gräva gropen när jag vet att jag själv kommer att falla däri?

Ni som hänger med i min lilla antiskola för golfare som lider av LSS (Lätt SvingStörning) vet att jag står på första tee nu, grön i ansiktet och stel som en vandrande pinne, livrädd för den okända framtid som väntar. Det är alltså dags för comeback. Efter fyra års uppehåll, med 23,6 i handicap, med slitna klubbor, sliten kropp och slitet självförtroende. Men chefen, Östling, har sagt sitt. - Nu får du fan börja igen, det finns tusentals golfare därute som behöver en idiot att identifiera sig med. De är trötta på alla experter och snobbar och tjusiga magasin. De vill ha en helt vanlig idiot. Du passar utmärkt. Nej då, så sa han inte alls. Men jag misstänker att han resonerade ungefär så. Innerst inne.  

Det viktiga var i alla fall att han skickade mig till Spanien. Till solkusten, Marbella, för att spela golf på arbetstid. Man måste verkligen vara dum för att tacka nej till nåt sånt. Det var emellertid fasansfulla ögonblick när jag skulle öppna och rensa ur den gamla golfbagen, jag visste ju inte riktigt vad jag hade lämnat kvar i de olika facken den där senaste gången för fyra år sen...var det inte ett par bananer med i bilden? Och hade det inte varit lerigt och skitigt också? Hur mådde skorna?  

För att göra en bedrövlig historia lite kortare kan jag bara säga att de gamla golfskorna, inköpta 1996, hade möglat och stelnat och cementerats av lera, jag försökte bryta isär dem över knäna men insåg att menisk och korsband skulle ryka först, så dojjorna åkte i sopnedkastet.

Inga bananer låg kvar. Däremot var där en svart och spretig sak, otäckt lik en fågelspindel, i ett av facken. En närmare granskning visade att det var en golfhandske av märket Faldo. Jag behöver inte säga mer. Alla som spelar golf vet hur en svettig handske kan stelna och bete sig efter bara två dar i bagen. Hallå...kom igen efter fyra år! Statens bakteriologiska institut skulle fått nåt att bita i. Det fanns ett eget liv i den där saken, det är jag säker på. Jag ser den komma krypande i sängen på nätterna, som en slags hämnd för alla skitslag som jag slagit med just den handsken.  

Klubborna var i ett vedervärdigt skick, men det visste jag redan...den sortens vapenvård är min sämsta gren och det var följdaktligen gammalt gräs, smuts och lera som täckte klubbladen. Dessutom saknades spoon, pitchingwedge, järnsjua och järnfemma, men det ska vi inte babbla om nu. Det ska vi ta upp i en helt separat liten artikel så småningom. Med en allt annat än perfekt utrustning stod jag ändå där till slut, på en grön och fin bana i Spanien, och det kändes ganska nervöst.  

Jag hade bestämt att comebacken skulle ske på Atalaya Golf & Country Club, som låg bra till från mitt hotell - och som dessutom erbjöd rabatt. Men det kostade lik förbannat 900 spänn att beträda denna heliga mark. 

 Jag ville spela den gamla 18-hålsbanan, som är lite plattare och charmigare på alla sätt och vis. Men den var vattensjuk efter en veckas störtregn och tillfälligt avstängd. Jag fick hålla till godo med Atalayas "nya" (1990) som, om jag inte förväxlar den med nån annan bana i närheten, är ritad av legenden Gary Player.  

Den är fruktad av de konditionssvaga. Hålen slingrar sig upp efter bergsväggarna och det är några fruktansvärda backar att bestiga. Dessutom är det vidrigt långt att gå mellan hålen. Golfbil rekommenderas absolut. Bekanta i Spanien hade bestämt varnat mig för att gå och dra en vagn efter mig i dessa bergstrakter.  

Varken de eller jag kunde ju ana att jag skulle hamna i samma boll som två finnar. Som ensamspelare får man försöka knöka in sig där det finns plats, och min lott föll på herrarna Jukka Evälahti och Ilkka Kaarna. Den senare är klubbdirektör i hockeylaget SaiPa, och har spelat i finska b-landslaget, i Sverige och i Norge. Vältränad och stark, alltså. Precis som sin kamrat, som för övrigt var medlem i klubben.  

Nåt man kan garantera är att starka finnar inte sätter sig i nån löjlig golfbil. Saaaatan heller. Här skulle det vandras i bergen, här skulle det stretas och kämpas så ljumskarna skrek av smärta efter tre hål, men det var bara för mig att hänga på. Jag gick de 18 hålen i svår blåst och drog min vagn uppför Himalayas bergsmassiv med tungan hängande som en slips utanpå golftröjan - men upp gav jag inte.  

Hur det gick att spela?

Kan väl säga så här: det kändes oväntat bra på drivingrangen innan (det brukar ju göra det). Sen kom det lite andra faktorer in i bilden. Ska berätta mer om det i nästa avsnitt. Det handlar om hur det känns att vara pajas.