|
Jaa, egentligen vet jag inte hur jag ska börja. Tro bara inte att detta är en av dessa evinnerliga golfskolor som diverse experter försöker påtvingta er. Detta handlar inte om hur du med hjälp av en bredare stans, ett smidigare höftparti eller en brantare baksving slår tio meter längre. Om detta ska kallas golfskola är det obs-klass, kvarsittning och en rungande örfil av tillsynsläraren (det fick man på min tid). Detta, mina golfvänner, är verkligheten därute bland torvorna. Detta handlar om golfare som är glada om de överhuvud taget träffar bollen, vilket jag själv enbart gör på torsdagar ojämna veckor vartannat skottår. Om jag lyckats få en starttid då.
Som ni vet är golf ingen lek.
Som ni INTE vet är golf heller inte så förbaskat allvarligt som ni inbillar er. Men vi står där snart igen, inför en ny säsong, vi alla som har handicap 48, 32, 24 eller 18,6 och tänker att i år...nu jävlar ska det ske, nu ska vi ner på en anständig hcp-nivå, nu ska vi kunna ställa upp på första tee utan den där skrämmande känslan av att halva Råsunda står bakom oss och bara väntar på att vi slår en luftsving så att 30 000 människor får hånskratta rakt ur och vråla och slå sig på knäna.
Otroligt roligt i början
Det är meningen att jag ska vara er tappre försvarare i den här spalten. Jag lovar att det inte ska babblas så mycket om Sörenstam och Parnevik och pushade fadeslag och gradvinkeln på lobbwedgen - vi vanliga höghandicapare kan inte ta det till oss. Vi har mer omedelbara och jordnära problem att lösa. Jag menar...vi är så många av oss därute, vi kämpar, försöker, stönar, stånkar, knäcker klubbor, vi svär, skriker, betalar greenfee i stället för att köpa basföda, vi beställer starttid 06.30 en frostig vårmorgon och vi hör frugan/makens röst i öronen: - Jaså, jaha ja, nu passar det, nu studsar du upp klockan sju när Börje och Greta vill spela golf. Fan så pigg man kan vara plötsligt. Det är ju så, det är så OTROLIGT roligt i början.
Absurd handicapjakt
Eftersom detta är ett forum även för människor som kanske funderar på att börja spela golf en dag - men som inte riktigt vet hur det går till - vill jag meddela att högsta möjliga handicap är 54. Det är ditt startkapital när du väl fått "körkort" att gå ut på banan (ska återkomma till det) och betyder i princip att du har tre slag extra på varje hål. På ett par fyra ska du alltså gå i hål på sju slag för att göra par. Slår du färre slag får du extra poäng. Detta djävulskt smarta system gör att du hela tiden spelar mot dig själv och försöker sänka ditt handicap. Efter en runda är du fast. Det är värre än slalom, säger dom. Har du börjat kan du inte sluta.
Handicapjakten kan ta sig helt absurda former. Alla vill ner till hcp 36 så fort som möjligt, eftersom många klubbar inte släpper ut spelare med högre hcp på banan. Det fuskas en hel del mellan kompisar som skriver på varandras scorekort, det har jag sett med egna ögon, och det kan ju vara listigt på kort sikt.
Men i längden kan du aldrig lura golfen och dess system. Du kommer alltid till en punkt där du blir avslöjad. Jag började spela 1996. Det tog mig några få rundor att komma ner till 36 (utan fusk), men fyra år senare stod jag fortfarande bara med 23,6 i handicap. Det gick fruktansvärt trögt däremellan. Stor frustration. Många avslagna klubbskaft. Tvivel på om det var nån idé att fortsätta. Grubbel, grubbel...varför går det inte bättre när jag vet att jag har bollsinne? Våren 2 000 gick jag en runda på Botkyrkas trevliga bana. Jag hade 31 poäng efter 10 hål, vilket pekade på en grym hcp-sänking. Golflivet sågt ljust ut. Men i de branta backarna på "hemvägen" tog kondisen slut. Och därmed skärpa, precision och koncentration. Jag fick bara fyra, fem poäng till, ingen hcp-sänkning.
Jag slog av min järnfemma mot en sten, slängde in bagen i bilen och sa att "nu får det fan räcka, jag är färdig med golfen för evigt. Inte ett slag till!" Bagen fick ligga orörd i ett förråd i nästan fyra år.
Häromdagen öppnade jag den och kände lukten av en rutten golfhandske, stanken från ett par mögliga golfskor och den ljuvliga doften av gammalt gräs på en järnåttas klubblad.
Jag gjorde comeback.
Jag reste söderut och peggade upp.
Jag tänker fortsätta kampen.
Vill ni veta hur det går får ni vara med på nästa antilektion i klassen för oss med LSS - Lätt SvingStörning.
|
