|
Banan har lagts om sen dess, men på
den här tiden var sjöhålet det elfte, inte det andra som nu. Det ansågs
allmänt vara det besvärligaste hålet, och ofta avgjordes utgången av en
tävling redan där. Det visste förstås Wallace, men det tycktes inte
bekymra honom. Han tände sin pipa med stadig hand, stoppade
tändsticksasken i bakfickan och stod och rökte med den kolugnaste min i
världen, medan han väntade att paret framför skulle lämna green.
Äntligen hade de hålat ut,
och Wallace gick fram till utslaget. Och när han gjorde det fick han till
sin häpnad en ordentlig klatsch där bak.
”Förlåt”, sade Peter Willard
ursäktande. ”Hoppas det inte gjorde ont. En
geting.”
Och han pekade på ett
tillplattat lik på marken.
”Var rädd att den skulle
sticka dig.”
”Jaså, tack, sade
Wallace.
Hans ton var avmätt, för
Peter Willard hade en stor, hård, knotig hand och slaget hade ingalunda
varit milt. Dessutom hade det hörts skratt bland åskådarna. Han var ganska
arg när han böjde sig för att adressera bollen, och han kokade över när
Peter Willard ropade till just som han började
nersvingen.
”Ett ögonblick, Wally”, sade
Peter, och Wallace vände sig rasande mot
honom.
”Vad är det? Kan du inte ens
låta mig vara i fred när jag slår?”
”Å, förlåt”, mumlade Peter
undfallande.
”Det finns inget större
brott på en golfbana än att börja prata med en som just ska till att
slå.”
”Nej, jag vet det”, sade
Peter förkrossad.
Wallace vände sig åter mot
bollen. Han var medveten om en känsla av obehag men kunde inte precisera
den. Först trodde han att han hade fått en släng av ryggskott, och det
förvånade honom för han hade aldrig i hela sitt liv besvärats av den
åkomman. I nästa nu gick det upp för honom att diagnosen hade varit
felaktig.
”Gode Gud!” utbrast han och
flög nära en meter upp i luften. ”Jag står i
lågor!”
”Just det”, sade Peter
lättad över att Wallace nu fattat galoppen. ”Det var det jag försökte tala
om för dig nyss.”
Wallace dunkade sig febrilt
i byxbaken.
”Det måste ha hänt när jag
dödade den där getingen”, sade Peter eftersinnande. ”Du hade en
tändsticksask i fickan.”
Wallace hade inte den minsta
lust att diskutera hur och varför. Han fäktade förtvivlat med armarna och
slog efter lågorna.
”Vet du vad jag skulle göra
om jag vore i dina kläder?” sade Peter Willard. ”Jag skulle hoppa i
sjön.”
En av huvudreglerna i golf
säger att en spelare inte får ta råd av någon annan än sin caddie, men
hettan från de nedre regionerna hade nu blivit så intensiv, att Wallace
beslöt sig för att göra ett avsteg. Han tog tre snabba skutt och dök i
vattnet med ett ljudligt plask.
Sjön är visserligen gyttjig
men inte särskilt djup, och ett ögonblick senare sågs Wallace stå någon
meter från land med vatten upp till midjan.
”Nu är du nog släckt”, sade
Peter Willard. ”Sån tur att det skulle hända just på det här hålet!” Han
räckte ut handen mot badaren. ”Hugg i, så ska jag dra upp
dig.”
”Nej!” sade Wallace
Chesney.
”Varför
inte?”
”Det gör detsamma!” fräste
Wallace. Han böjde sig så nära Peter han
kunde.
”Säg till min caddie att
springa till klubbhuset och hämta mina grå flanellbyxor. De hänger i mitt
skåp”, viskade han hest. ”Å, på så vis”,
sade Peter.
Sista delen
|
