|
Blev jag upprörd över dessa
känslokalla ord? I första ögonblicket – ja. Så slog det mig att fast han
hade yttrat dem med ett lätt skratt, så hade det där skrattet haft mer än
ett stänk av förtvivlat trots. Jag gav honom en forskande blick. Hans ögon
hade ett uttryck av leda och missnöje, och det låg ett drag av smärta
kring hans mun.
”Du är inte lycklig, min
gosse”, sade jag allvarligt.
Ett ögonblick trodde jag att
han skulle utfara i lidelsefulla protester. Men mitt besök hade
sammanfallit med ett av dessa anfall av tungsinne, då vad en man framför
allt behöver är deltagande. Han drog en tung
suck.
”Jag är utledsen på livet”,
medgav han. ”Konstigt, va? När jag spelade som en kratta trodde jag att
det måste vara himmelriket att vara scratch. Jag såg kanonerna vissla fram
över banan och var grön av avund. Sällan heller! Den enda tid man
verkligen har glädje av sin golf är när ett och annat hyggligt slag gör en
lycklig för hela dan. Jag är plus två nu, och ingenting är roligt längre.
Jag är för bra. Och vad har följden blivit? Alla är avundssjuka på mig.
Alla har ett horn i sidan till mig. Inte en kotte tycker om
mig.
”Se så, Wallace”, sade jag,
”nu får du ta ditt förnuft till fånga. Det är ditt sätt på banan, som har
gjort dig lite impopulär just nu. Ryck upp dig, min gosse! Varför ödelägga
hela ditt liv med att spela översittare? Det enda som behövs är en gnutta
finkänslighet, lite överseende. Jag är säker på att Charlotte är lika
förälskad i dig som nånsin, men du har sårat hennes stolthet. Varför måste
du uttala dig så nedsättande om hennes
drives?”
Wallace Chesney skakade
modfälld på huvudet.
”Jag kan inte låta bli”,
sade han. ”Jag blir vansinnig när jag ser nån göra fel, och då måste jag
tala om det.”
”I så fall finns det
ingenting att göra”, sade jag sorgset.
Alla tävlingar på vår klubb är som
du vet viktiga tilldragelser, men – som du nog också har dig bekant – är
det ingen som tilldrar sig så mycket uppmärksamhet och som diskuteras så
livligt som julitävlingen. I början av det år jag nu talar om hade Raymond
Gandle ansetts som given vinnare, men allteftersom säsongen led och
Wallace Chesney gjorde sina sensationella framsteg, blev de flesta av oss
motvilligt betänkta på att sätta våra pengar på honom. Motvilligt, för nu
var Wallace så illa omtyckt att blotta tanken på en seger för honom kom
det att vända sig i oss.
Det smärtade mig att se den
iskyla, med vilken hans klubbkamrater behandlade honom. Hans praktdrive
från första utslaget följdes av dödstystnad – inte en applåd, inte ett
bravo. Bland åskådarna upptäckte jag Charlotte Dix. Den stackars flickan
såg blek och glåmig ut.
I lottningen hade Wallace
fått Peter Willard som partner, och med ganska ljudlig röst sade han till
mig att det var liktydigt med att få sex slags påbackning, så uruselt som
Peter spelade. Jag tror inte Peter hörde det, men även så skulle det inte
ha gjort någon skillnad – jag tvivlar nämligen på att det finns något som
kan försämra Peters spel. Peter Willard ställde alltid upp i
månadstävlingarna. Han sade att tävlingsspel var så bra för
nerverna.
Vid det här tillfället
toppade han sin första drive, och Wallace tände pipan med den överdrivet
tålmodiga minen hos en man, vars nerver är på bristningsgränsen. När Peter
sen också toppade sitt andra slag, kunde Wallace inte hålla tyst
längre.
”Herre Gud!” fräste han,
”vad är det för vits med att spela alls om du envisas med att se upp hela
tiden? Håll huvudet stilla, håll det stilla, säger jag! Låt bli att titta
efter bollen. Så förbannat långt går den i alla fall inte. Räkna till tre
innan du tittar upp.”
”Tack för rådet,” sade Peter
ödmjukt. Peter hade ingen stolthet att bli sårad i. Han visste hur lågt
han stod som golfspelare.
Paren gick nu ut
slag i slag, och banan vimlade av spelare och åskådare. Ganska många
följde Raymond Gandle, men långt fler flockades kring Wallace, som ända
från början visade att Gandle och övriga aspiranter på pokalen måste
överträffa sig själva för att slå honom. Han gick ut på trettiosju, två
över par, och efter ett superbt andraslag, som lade bollen praktiskt taget
död på green, gjorde han en trea på tionde, där fyra annars anses utmärkt.
Jag nämner detta för att du ska förstå att Wallace Chesney var i sitt livs
form, när han kom till det korta sjöhålet. Inte ens det faktum att de
måste släppa igenom ett par, därför att Peter Willard förlorade sin boll,
hade kunnat skaka honom.
forts. del 9 |
