|
Jag gjorde mig kvitt Gandle så fort
jag anständigtvis kunde och begav mig raka vägen till den villa, där
Charlotte bodde med sin faster. Det var mitt fasta beslut att gå till
botten med den här saken och göra allt som stod i min makt för att
överbrygga klyftan mellan två unga hjärtan som båda stod mig mycket
nära.
”Jag har just hört nyheten”,
sade jag när fastern hade dragit sig tillbaka till någon vrå som fastrar
har för vana och Charlotte och jag var
ensamma.
”Vad då för nyhet?” sade
Charlotte apatiskt. Jag märkte att hon såg blek och tärd ut och avgjort
magrare.
”Den hemska nyheten om din
förlovning med Wallace Chesney…Säg mig, mitt barn, varför slog du upp?
Finns det inget hopp om försoning?”
”Nej. Inte förrän Wally blir
sitt vanliga jag igen.”
”Men jag har alltid tyckt
att ni två var som skapta för varann.”
”Wally har blivit så
förändrad den senaste tiden. Har du inte hört vad som har
hänt?”
”Bara en kort resumé av
Raymond Gandle.”
”Jag för min del”, sade
Charlotte och det syntes att hela hennes kvinnliga jag reste sig som en
man, ”vägrar att gifta mig med en karl som behandlar mig som om jag vore
en penny under värsta inflation bara för att jag slicar en och annan
drive. Den eftermiddag jag bröt vår förlovning” – hennes röst hakade sig,
och jag såg att hennes kalla yta bara var en mask – ”den eftermiddag jag
bröt vår för-snyft-lovning sa han att jag borde ta ett järn istället för
driv-snyft-ern.”
Här bröt den stackars
flickan ut i hejdlös gråt. Jag insåg att det hade gått så långt att det
fanns föga eller intet jag kunde göra, varför jag tyst tryckte hennes hand
och gick.
Men jag hade inte gått långt förrän
jag beslöt mig för att göra ännu ett försök, hur hopplöst det än kunde
förefall. Jag styrde stegen mot Wallace Chesneys bungalow i akt och mening
att vädja till hans bättre jag. Han satt i vardagsrummet när jag kom, i
färd med att polera en putter, och i min upphetsade sinnesstämning fann
jag det illavarslande att den putter han polerade var en helt vanlig
putter, en putter som vilken någorlunda god spelare som helst använder.
Under den lyckliga tid, då han ännu var klubbens sämste spelare, hade han
alltid haft speciella, praktiskt taget självspelande manicker som liknande
krocketklubbor, som slagit in på fel bana redan vid späd ålder.
”God dag, min gosse”, sade
jag.
”Hej”, sade Wallace. ”Jaså,
du är tillbaka igen?”
Och så började vi prata om
ett och annat, och jag hade inte varit i rummet mer än två minuter förrän
det gick upp för mig att det som sagts mig om hans förändring var rena
rama sanningen. Hans sätt, det han sade – allt formligen osade
självbelåtenhet. Han talade om sina chanser i julitävlingen som om
utgången redan vore given. Han fnös åt sina
medtävlare.
Det var med möda jag
lyckades länka in samtalet på den fråga jag hade kommit för att
diskutera.
”Min gosse”, sade jag till
sist, ”Jag har just hört den sorgliga
nyheten.”
”Vad då för sorglig
nyhet?”
”Jag har just talat med
Charlotte…”
”Jaså det”, sade Wallace
Chesney.
”Hon berättade
att…”
”Bäst som
sker.”
”Bäst som sker? Vad menar
du?” ”Tja”, sade
Wallace, ”inte för att jag vill vara oartig, men stackars Charlotte har
faktiskt hela fjorton i handicap, och det verkar inte som om hon skulle ha
några utsikter att få lägre. Man vill ju inte gärna höra till dem som
kastar bort sitt liv för en kvinnas skull.”
forts. del 8 |
