|
Inom mindre än en vecka hade han
lämnat Otursamma Lägen-klassen och utmanade spelare som var stolta över
sjuor på par 5-hål. En månad senare hävdade han sig väl bland
tio-handicappare. Och i mitten av juli hade han kommit så långt att hans
namn då och då dök upp i spekulationerna angående tänkbara vinnare av
julitävlingen. Man skulle väl ha trott att allt för Wallace Chesneys
vidkommande stod väl till i den bästa av världar. Och ändå… Första aningen
om att något var på tok fick jag, när jag träffade Raymond Gandle som gick
förbi min grind på väg från golfbanan just som min taxi stannade där – jag
hade varit borta några veckor på affärsresa. Jag skakade hjärtligt hand
med honom och bjöd honom följa med in för att röka en pipa och delge mig
senaste nytt från byn. Han tackade genast ja – det verkade nästan som om
något tryckte honom och som om han vore glad att få lätta sitt hjärta för
en intresserad lysnare.
”Och hur gick ditt spel i
eftermiddags?” frågade jag när vi hade slagit oss
ner.
”Å, han slog mig”, sade
Gandle, och jag tyckte mig spåra en ton av bitterhet i hans
röst.
”Då måste denne Han, vem han
nu är, ha varit en utomordentligt skicklig klubbförare”, svarade jag
artigt, för Gandle var en av klubbens bästa spelare. ”Såvida du inte måste
ge honom en omöjlig handicap förstås…”
”Nej vi spelade
lika.”
”Verkligen? Vem spelade du
mot?”
”Chesney.”
”Wallace Chesney! Och han slog dig
utan handicap! Det var det underligaste jag nånsin
hört.”
”Hans spel har förbättrats
till oigenkännlighet.”
”Det måste det ha gjort.
Tror du han slår dig nästa gång också?”
”Nej. För det blir ingen
nästa gång.”
”Du menar inte att du vägrar
att spela med honom av rädsla för att få på
nöten?”
”Nej, det gör mig ingenting,
men…”
Och om jag underlåter att återge
resten av hans svar, så är det inte bara för att det inrymde uttryck som
jag tvekar att besudla mina läppar med utan också för att det han sade –
bortsett från köttederna – var nästan ord för ord detsamma som du nyss
sade om Nathaniel Frisby. Uppenbarligen var det Wallace Chesneys sätt,
hans överlägsenhet, hans attityd av övermänniska som hade sårat Raymond
Gandle.
Wallace hade kritiserat
Gandles mashie-spel och därvid inte lagt fingrarna emellan: på fjortonde
utslaget hade han avbrutit spelet för att visa Gandle hur han skulle sätta
fötterna, och när de var på väg tillbaka till klubbhuset hade han sagt att
finessen med golf var att även den bäste spelare kunde ha nöje av att gå
runt med en klåpare, för fast matchen i sig erbjöd föga av intresse kunde
han alltid roa sig med att försöka slå sitt eget
banrekord.
Jag var skakad i mitt
innersta.
”Wallace Chesney!” utbrast
jag. ”Var det verkligen Wallace Chesney som uppförde sig så som du har
beskrivit?”
”Såvida han inte har en
tvillingbror med samma namn – ja.”
”Wallace Chesney ett offer
för storhetsvansinne! Jag vägrar tro mina
öron.”
”Om du inte tror
mig, så kan du fråga vem du vill. Det är inte ofta han får nån att spela
med numera.”
”Du slår mig med
fasa!”
Raymond Gandle rökte en stund under
mjältsjuk tystnad.
”Har du hört om hans
förlovning?” sade han till sist.
”Inte ett ljud, inte ett
ljud! Vad är det med hans förlovning?”
”Charlotte Dix har slagit
upp.”
”Va! Det är inte
sant!” ”Jo. Stod inte
ut längre.”
forts. del 7
|
