|
Charlotte öppnade ögonen. Det var
som om hon inte kunde tro sina öron.
”Du menar inte att du tänker
spela i…i
det där? Det är mot reglerna. Det måste finnas en regel som förbjuder en
att gå ut på banan och se ut som en solnedgång. Snälla Wallace, bränn dem
– för min skull!”
”Ja, men jag har ju sagt att
de ger mig självförtroende. Jag liksom sneglar nerför dem medan jag
adresserar bollen, och då känner jag mig som en
pro.”
”Då återstår mig bara att
spela om dem. Jag vädjar till din sportsmannaanda, Wally. Du får ett slag
på vartannat hål, och vi spelar om hela utstyrseln – byxorna, den röda
jackan, den lilla mössan och bältet med spänne i form av ett ormhuvud som
du förmodligen fick på köpet. Okej?”
När Raymond Gandle ett par timmar
senare gick över klubbhusterassen mötte han Charlotte och Wallace på väg
från artonde green.
”Just den jag ville ha tag
i”, sade Raymond. ”Miss Dix, jag är ombud för en kommitté, tillsatt av
klubbmedlemmarna och jag har i uppdrag att be er utöva hela ert
kvinnliga inflytande för att förmå Wallace att göra sig av med de där
byxorna, som vi anser vara rena bolsjevikpropagandan och ett hot mot det
bestående samhället. Kan jag räkna med er
medverkan?”
”Ingalunda”, genmälde
Charlotte. ”Byxorna är den stackars gossens mascot. Ni anar inte hur de
har förbättrat hans spel. Han har just klått mig efter noter. Jag ämnar
försöka stå ut med dem, och det får ni också lov att göra. Tro mig eller
inte, men han har spelat som en gud.”
”Det är något hos dem som
inger mig självförtroende”, sade Wallace.
”Mig inger de äckel”; sade
Raymond Gandle.
För en tänkande man finns det
ingenting så egendomligt här i livet, som människans förmåga att anpassa
sig till förhållanden som till en början förefaller outhärdliga. En
katastrof inträffar, en syndaflod eller en jordbävning, och skakar
samhället i dess grundvalar, men efter den första fårlåtliga bestörtningen
återgår de drabbade till den vanliga rutinen precis som om ingenting hade
hänt.
Ett bättre exempel på denna
anpassningsförmåga än våra medlemmars uppförande efter den Chesney´ska
plusfour-olyckan kan näppeligen tänkas. Att säga att de de första dagarna
var förlamade av chocken är ingen överdrift. Nervöst lagda spelare
skickade sina caddies i förväg på blinda hål för att i tid bli varskodda
om Wallace´s närvaro på banan och slippa drabbas av honom utan föregående
varning. Inte ens pro ´n gick oberörd genom ekluten. Född och uppvuxen i
Skottland i en atmosfär av idel kiltar ryckte han icke desto mindre till
och lät undslippa sig ett ”Det var som…!” när Wallace dök upp just som han
skulle slå ut på femte.
Men efter ungefär en vecka
gick allt i de gamla hjul spåren igen. Och inom tio dar hade Wallace´s
plusfours blivit ett välkänt inslag i landskapet och accepterades utan
kommentarer. De pekades ut för främlingar vid sidan av vattenfallet, det
så kallade Kärlekssprånget, samt utsikten från åttonde green som
sevärdheter, men bortsett från det närmast ignorerades de. Under tiden
gjorde Wallace Chesney dagliga och häpnadsväckande framsteg i den ädla
golfkonsten. Jag har redan
sagt – och jag tror att du kommer att hålla med mig när du har hört vad
som hände sen – att det hela förmodligen var ett fall av självhypnos. På
inget annat område har tron på sig själv så omedelbar verkan som i golf.
Sen Wallace väl hade börjat lita på sig själv, gick han från klarhet till
klarhet.
forts. del 6
|
