|
Efter kriget startade det internationella tävlandet och utbytet
igen.
Detta kapitel handlar bl a om när och var Ben Hogans klassiska uttryck;
”if it takes two to win – use them” – sannolikt kom från.
På Augusta Masters 1946 var det spännande och jämnt. Allt skulle
avgöras på 18: green. Herman Keiser ledde med ett slag inför 18:e men
tre-puttade på sista green. En stund senare kom bollen med Ben Hogan.
När Ben Hogan satte upp sin järn 7 knappt fyra meter från hålet trodde
alla det var klart. Han hade ju två puttar på sig för vinst. Just detta
var säkert det som gav upphov till Ben Hogans klassiker – ”if it takes two
to win – use them:”
Det som hände på sista green under detta Masters återges här med ett
utdrag ur Herald Tibune.
- Hogan aimed a putt that for a moment wore all the brilliant colorings
of a birdie imported from Brazil. The ball rolled past the cup and
continued to roll until it was thirty inches away. Impishly it waited the
next move of the hard luck Hogan, who in the previous Masters Tournament
held here at the Augusta National in 1942 had lost the play-off of a tie
with Byron Nelson. A clean-cut victory had escaped him, but now only that
thirty-inch uphill put lay between Hogan and a chance to demolish Keiser
in a sudden death play-off.
Movie cameras whirred, but when he missed that putt again on the right
side of the cup, Hogan was blaiming nothing but the diabolic ingenuity of
a man in inventing golf and, of course, of again using him as one of its
horrible examples.
När Hogan senare mötte pressen deklarerade han; “golf is the most
disappointing and humiliating game ever invented by man.”
Första veckan i juli spelades British Open Championships på S:t
Andrews. Deltagande svenska pron var Arne Werkell och Harry Fakt –
för övrigt de enda svenskar som deltagit i en major.
Svenska
mästarinnan Nancy Runfeldt
”Greenerna voro tre gånger större än våra hemma – tätt klippta och hala
som parkettgolv” – enligt Harry Fakt. ”Bunkrarna? Om dem kan man tala i
veckor – djupa som gruvor med branta kanter som brunnar.”
Att det gick att slå långt även på den tiden visade Arne Werkell på
10:an, 314 yards långt där han puttade för eagle men fick nöje sig med en
birdie. Harry Fakts längsta drive nådde greenkanten på 18:e, 381
yards, som han treputtade och fick nöja sig med par.
Nya bollar fanns inte att köpa men Dunlop gav alla deltagarna två
bollar var per runda – ”alldeles nya av riktigt gummi. Det var en njutning
att spela med dem.”
Vann gjorde Sam Snead på 290 slag före Bobby Locke på 294. Henry Cotton
slutade på femte plats med 295 slag – samma som Dai Rees.
I september detta år kom de två engelska prona Alf H. Pagdham och Sam
King på visit till Sverige för några uppvisningsmatcher. Golfförbudet
tillsammans med ett av dåtidens största märkena inom golfen, Slazenger,
hade ordnat resan och stockholmsklubbarna som stod för uppehället.
Första matchen gick på Kevinge och motståndarna var Elis Werkell och
Harry Strand. King gick sju under par med en 64 medan Padgham noterade 68.
Svenskarna hade 70 och 75 och förlorade med 3/2. Nästa match gick på
Lidingö mot klubbens bägge instruktörer. Engesmännen gick två resp ett
under par och vann med 2/1.
Den tredje ”huvudmatchen” spelades på Kevinge mot Arne Werkell och
Harry Fakt. Engelsmännen vann den fyrboll-bästbollen med 3/2. King gjorde
återiegn en kanonrunda på 65. Han sfacit på två rundor på Kevinge blev
alltså 13under par! Dåtidens Tiger Woods?
Ytterligare två matcher spelades – en på Lidingö och en på Djursholm
–bägge vanns av de gästande engelsmännen.
Båda två var mycket imponerande av kvaliteten på banorna. En sak de
inte gillade var utslagsmattorna. Hemma i England var det grästees som
gällde. Och så blev det inte så mycket sömn under veckan de var här...
Nattklubbar möjligen?
|
