|
I förstone hade han – som varje
rättänkande man skulle ha gjort – ryggat tillbaka i fasa och vämjelse. Men
i nästa nu fylldes han av en helt ny känsla. Efter ett misslyckat försök
att analyser den kom han plötsligt på vad det var. Så egendomligt det än
kan tyckas var det glädje han kände. Han mötte sin blick i spegeln. Den
mös åt honom.
Nu när han hade fått byxorna
på sig, så – vid Hutchinson, de var ju inte så tokiga! Vid Braid, de var
ju riktigt snygga! Hade faktiskt något visst. Om man bortsåg från de bara
benen och istället tänkte sig knästrumpor, så hade man ju nederdelen av en
golfare. För första gången i sitt liv såg han ut som en som kunde spela
golf, tänkte han.
Han greps av en underlig
känsla av överlägsenhet. Han stod fortfarande med puttern i handen, och nu
tog han ut en full sving. En vacker sving, smidig och full av grace, helt
olik alla svingar han dittills hade gjort.
Wallace Chesney drog efter andan.
Äntligen hade han upptäckt knepet med golf, äntligen hade han uppdagat den
hemlighet han så länge hade sökt. Det var på kläderna det hängde. Det enda
man behövde göra var att spela i plusfours. Dittills hade han alltid
spelat i grå flanellbyxor. Inget under att han inte hade kunnat göra sig
själv rättvisa. Golf kräver djärv beslutsamhet, men vem kan ge prov på
djärv beslutsamhet iförd dragspelsveckiga flanellbyxor med lappar på
knäna? Nu först insåg han att det
inte var för att de var storspelare som storspelare bär plusfours: det var
för att de bar plusfours som de var storspelare. Och det här exemplaret
hade tillhört en mästare i öppna. Wallace Chesneys bröstkorg vidgades. Det
var som om han hade blåsts upp med en egendomlig gas – med jubel,
upphetsning, självtillit. Ja, för första gången under sin golfbana var han
sprickfärdig av självförtroende.
Det förstås, byxorna kunde
ha varit en aning mindre färggranna. De kunde kanske ha drabbat ögon något
mindre våldsamt, men än sen? Han fick säkert bereda sig på en viss kritik
från sina klubbkamrater, när han uppenbarade sig i den här utstyrseln på
banan, men – var det här inte ett fritt land kanhända? Klubbkamraterna
fick väl bita ihop tänderna och bära hans plusfours som män. Så det så! Om
de inte gillade hans plusfours, så kunde de dra dit peppar växer och spela
golf där.
”Hur mycket?” muttrade han
hest. Och bröderna Cohen vätte på pennstumpar och klottrade på
block.
När Wallace Chesney förutsåg ett
stormigt mottagande av sin nya golfdress hade han inte tagit till i
underkant. I samma ögonblick han gjorde sin entré på klubben, stack Ovilja
upp sitt fula huvud. Vänner sen barnaåren ropade översiggivet på
klubbkommittén, och det fanns en liten men högröstad falang på
vänsterkanten, anförd av Raymond Gandle, som var konstnär till yrket och
alltså hade extra känsliga ögon, som yrkade på avdragning och offentlig
begravning av det förhatliga plagget. Ehuru inställd på en sådan reaktion
från de bredare lagren hade Wallace hoppats på större resonans när han
träffade Charlotte Dix, flickan som älskade honom. Charlotte skulle
förstå, hade han sagt sig.
Men istället utstötte hon
ett hest skri och stapplade bort till en bänk, från vilken hon ett
ögonblick senare utfärdade sitt ultimatum.
”Fort!” sade hon. ”Innan jag
måste öppna ögonen igen.”
”Vad då? Vad menar
du?”
”Stick raka vägen till
omklädningsrummet och ta av dig den där
maskeradkostymen!”
”Vad är det för fel på
den?”
”Älskling”, sade Charlotte,
”ja tycker det är jättesött och hemskt patriotiskt av dig att vara så
stolt över din cykelklubbs färger eller vad det nu är, men de där byxorna
får du inte ha på golfbanan. Din caddie skulle bli
miljöskadad.”
”De är kanske i grällaste
laget”, medgav Wallace. ”Men de sätter sprätt på mitt spel. Jag slog några övningsslag
nyss, och allt gick som smort. Fullträffar varenda
gång. Byxorna inspirerarmig, om du förstår vad
jag menar. Kom nu så slår vi ut.”
forts. del 5 |
