| |
För en filosofiskt lagd
iakttagare av golf som jag (sade Äldste Medlemmen) ligger detta ädla spels
kanske främsta företräde i att det är en så förträfflig själsmedicin.
Vilken ovärderlig tjänst har inte golfen gjort mänskligheten genom att
lära oss dödliga att vilka små framgångar vi än kan ha haft på andra
områden, så är vi ändå bara människor! Inget botemedel mot syndig fåfänga
kan vara effektivare. De senare romerska kejsarnas storhetsvansinne
tillskriver jag enbart den omständigheten att de på grund av sin
obekantskap med golf aldrig hade luttrats genom att toppa ett chip-slag.
Om Kleopatra hade blivit utslagen i första omgången i damernas öppna,
skulle vi säkerligen aldrig ha hört talas om hennes sturskhet och
självsäkerhet. Och för att nu
gå till våra dagar var det otvivelaktigt tack vare sin usla golf som
Wallace Chesney förblev den trevliga ofördärvade pojke han var. För på
alla andra områden hade han allt som är ägnat att göra en man inbilsk och
övermodig. Han var den stiligaste unge mannen på mils omkrets, hans hälsa
var perfekt, och dessutom var han rik. Han dansade, red och spelade bridge
och polo med samma briljans, och sist men inte minst: han var förlovad med
Charlotte Dix. Och hade du träffat Charlotte Dix skulle du ha insett att
bara det att vara hennes fästman var alldeles nog med lycka för en
man.
Men som jag nyss sade var
Wallace trots alla dessa trumfkort en utomordentligt sympatisk och
anspråkslös pojke. Och orsaken till det är enligt mitt förmenande att han,
samtidigt som han var en av klubbens ivrigaste spelare, också var en av
dess sämsta. Charlotte Dix sade ofta i Wallace´s närvaro att hon inte
fattade att folk betalade för att gå på cirkus, när de bara behövde gå
några steg ut på banan för att se Wallace försöka slå sig ur bunkern på
elfte. Wallace svarade alltid med ett muntert skratt, för mellan dem rådde
det mest förtroendefulla kamratskap som bröt udden av varje
pik.
Det var med andra ord ett
sällsynt lyckligt par. Två hjärtan som slog i samma takt, om det tillåtes
mig att mynta ett uttryck.
Jag hoppas att min skildring
inte har gett dig ett felaktigt intryck av Wallace Chesney. Du har väl
inte fått för dig att hans hållning gentemot golf var lättsinnig och
frivol? Så var nämligen ingalunda fallet. Som jag redan påpekat var han en
av klubbens ivrigaste spelare. Kärleken fick honom att uppfatta fästmöns
små stickord i samma vänliga anda varmed de hade uttalats, men i själ och
hjärta tog han sin golf på djupaste allvar.
Han tränade bittida och sent, han
köpte golfböcker, och blotta åsynen av en ny sorts klubba verkade på honom
som socker på flugor. Jag minns att jag en gång försökte avråda honom. Det
var när han stod i begrepp att köpa en driver med ett trähuvud, som vägde
bortåt ett kilo och var det hemskaste missfoster i klubbväg jag någonsin
skådat. ”Ja, jag vet”, sade han när
jag hade räknat upp några av instrumentets värsta defekter, ”men du
förstår: jag tror på den. Den ger mig självtillit. Jag tror inte det
går att
slica med den här ens om man försöker.” Självförtroende!
Det var just det Wallace Chesney saknade, och det var det han trodde var
den stora hemligheten med golf. Likt en alkemist på jakt efter De Vises
Sten sökte han med ljus och lykta efter något som verkligen kunde genom
honom självförtroende. Jag minns att han rentav gick så långt att han en
tid började dagen med att upprepa femtio gånger: ”Dag för dag och på alla
sätt blir jag bättre och bättre”, men det visade sig vara en så nattsvart
lögn att han slutade. Han var en typisk drömmare och fantast, och den
säregna förvandling som skedde med honom i början av hans tredje
golfsäsong måste ha bottnat i självhypnos.
forts. del 3 |
|
