|
Det dröjde en stund
innan Wallace, omgiven av en skyddande mur av manliga åskådare, kunde ömsa
byxor, och under tiden stod han kvar med vatten upp till midjan till stor
förtrytelse för de spelare som i tur och ordning kom till elfte utslaget.
I upprörda toner förklarade de att hans närvaro lade ett mentalt hinder
till ett redan svårt hål. Men till sist stod Wallace på det torra igen med
bollen framför sig och klubban i sin hand.
”Klart”, sade Peter Willard,
när paret framför dem lämnade green. ”Nu kan du
slå.”
Wallace Chesney adresserade
bollen. Och när han gjorde det blev han medveten om en underlig förändring
inom sig. Han kände sig så besynnerligt osäker. De förkolnade resterna av
hans plusfours låg under en närstående buske, och iförd de gamla grå
flanellbyxorna från sina första golfår kände han sig tvehågsen, fumlig,
nervös. Det var som om all kraft hade gått ur honom, som om en nödvändig
förutsättning för bra spel saknades.
Hans blick fastnade vid de
skrynkliga byxbenen när han provsvingade och i samma ögonblick blev han
intensivt medveten om att många ögon följde honom. Dessa blickar kändes
som en tvångströja. Han kände sig precis som han hade gjort förr i
världen, när han skulle slå ut på första utslaget mitt framför en terrass,
full av försmädliga kritiker.
I nästa sekund studsade
bollen kraftlöst över ruffen och försvann i
vattnet.
”Vilken osis!” sade Peter
Willard, alltid en ridderlig motståndare. Och vid de orden var det som om
en nästan förtvinad sträng i Wallace´s bröst hade försatts i dallring. En
våg av kärlek till alla medmänniskor vällde upp inom honom. Förbaskat
hyggligt av Peter att visa deltagande, tänkte han. Peter var en
hedersknyffel. Åskådarna var hedersknyfflar. Alla var hedersknyfflar till
och med hans caddie.
Som om angelägen att visa
sitt deltagande även i praktiken slog också Peter i
sjön.
”Vilken osis!” sade Wallace
Chesney, och i nästa ögonblick hajade han till: det var många veckor sen
han hade beklagat en motståndare. Han kände sig som en ny människa. En
bättre, hyggligare, vänligare människa. Det var som om en förbannelse hade
släppt.
Han peggade upp en ny boll
och slog ut.
”Vilken osis!”
sade Peter.
”Vilken osis!” sade Wallace
ett ögonblick senare.
”Vilken osis!” sade Peter
strax därpå.
Wallace Chesney stod på
utslaget och såg mot ringarna på vattnet kring den plats, där hans tredje
boll hade försvunnit. Åskådarna gjorde inga försök att dölja sin munterhet
längre, och när Wallace hörde deras glada skrattsalvor började han dra på
smilbandet. En underlig, sjudande lyckokänsla fyllde honom. Han vände sig
om och strålade mot åskådarna. Han viftade glatt med klubban åt
dem.
Det här var golf det, tänkte
han. Det var så här golf skulle vara – inte det monotona, mekaniska
stjärnspel, som hade tråkat ut honom de senaste veckorna, utan ett
festligt och spännande äventyr.
Det var just
oberäkneligheten som var golfens själ, som gjorde golf till en så
oemotståndligt fängslande sysselsättning – den där pirrande ovissheten när
man inte anar hur slaget ska bli eller vart bollen kommer att ta vägen,
det där okuvliga hoppet att ett underverk ska inträffa, den där kittlande,
lustfyllda spänningen.
Äntligen uppdagade Wallace
Chesney sanningen i det gamla ordstävet ”Hoppet om framgång är ofta bättre
än framgången själv”. Nu förstod han varför de flesta proffs var tysta,
allvarstyngda män som tycktes föra en heroisk kamp mot en hemlig sorg. Det
var för att de var alldeles för bra. Golf rymde inga överraskningar för
dem, inga glada förväntningar.
”Jag ska ha bollen över sjön om jag så
ska stanna här hela natten”, ropade Wallace Chesney storskrattande, och
åskådarna stämde in i skrattet. Och Charlotte Dix strålade likt en mor som
ser sin förlorade son stövla in i det gamla hemmet igen. Hon fångade
Wallace´s blick och vinkade glatt åt
honom.
Under busken låg Wallace´s
plusfours, en svartbränd, vattendränkt trasa. Ingen såg dem utan Wallace
Chesney. Hans blick råkade falla på dem när han slicade sitt elfte slag in
i sankmarken till höger. Han tyckte de verkade snopna. Besvikna. Lurade på
konfekten.
Wallace Chesney var sig
själv igen.
Slut
Boken köper Du i shopen |
